Lite allvar :))))

Okej, livet som utbytesstudent speglas aldrig rättvist. Något man måste uppleva själv. Det ni läser här är bara höjdpunkterna, det som jag har själv svårt att tro att jag upplever själv. Vi glassar inte runt, även om livet här är fantastiskt på nästan alla sätt. 
 
Den största rädslan generellt är att det ska bli strul med familjen, man åker iväg med förhoppningen om att det inte ska bli en själv. Men det är omöjligt att veta, då alla passar inte ihop med alla. 
Det jag skriver är ju alltid ur mitt perspektiv, vilket även jag alltid har i bakhuvudet. 
 
Sedan efter över en månad har jag inte längre bott hos min värdfamilj, utan hos min kontaktperson och hans fru. Orsaken till flytten var inte att vi inte kom överrens, utan utomstående faktorer som jag inte kommer gå in på.
Min kontaktperson och hans fru är lika härliga människor på andra sidan stan. Men nu har de åkt iväg på en europa-resa och kommer vara borta 2,5 månader. Så nu har tiden kommit då jag faktiskt har insett, att det idealiska utbytesåret inte sker för mig. Jag har fått en ny, temporär familj til min kontaktperson kommer tillbaka, ett ungt par som bor utanför Hamilton. 
Jag är inte missnöjd över situationen alls, då jag förstår och accepterar läget. Bara lite surt hur det blev som det blev.
 
Just nu har jag kommit hem från farmen, är hos Delia som jag ska bo tills lördag, då jag flyttar till min nya värdfamilj. 
 
Tanken bakom detta inlägg är att bli mer ärlig, ge hela situationen. Inte bara de glammiga, glansiga och glassiga stunderna. Trots denna situation älskar jag fortfarande varje dag här. :)
Simba sover i mitt knä. Det är livsglädje det. 


Kommentera här: