Sol och skorts (ej felstavning :P)

Dagesn upptäkt/lärdom:
Nästan alla skolor i Nya Zeeland har uniform (nästan unikt för min skola att ingen ha runiform). Det finns olika uniformer för tjejer och killar. Killarna har shorts/långbyxor och en tröja. Tjejerna har kjol oftast. Uniformen beror också på hur gammal man är, och det är här skorts kommer in. Skorts är en blandning mellan kjol och shorts. När jag frågade mina vänner om detta föklarade de att många anser att kjolar är för äldre, i High School och inte Primary School. När vi diskuterade vidare, om varför inte tjejerna bara använde shorts uttrycktes åsikter om att killar och tjejer inte kan ha lika uniformer. Tjejerna ska ha kjol/kjolliknande, killar byxor. Detta fick Tekla såklart att tänka. 
Är det verkligen hur det funkar, våra könsnormer. Att vi är så himla inpräntade i att det ska vara olika.Vi lär oss av våra vuxna, vi lär av varandra, vi lär våra barn. Är det inte dags för lite nytt? 

Lite allvar :))))

Okej, livet som utbytesstudent speglas aldrig rättvist. Något man måste uppleva själv. Det ni läser här är bara höjdpunkterna, det som jag har själv svårt att tro att jag upplever själv. Vi glassar inte runt, även om livet här är fantastiskt på nästan alla sätt. 
 
Den största rädslan generellt är att det ska bli strul med familjen, man åker iväg med förhoppningen om att det inte ska bli en själv. Men det är omöjligt att veta, då alla passar inte ihop med alla. 
Det jag skriver är ju alltid ur mitt perspektiv, vilket även jag alltid har i bakhuvudet. 
 
Sedan efter över en månad har jag inte längre bott hos min värdfamilj, utan hos min kontaktperson och hans fru. Orsaken till flytten var inte att vi inte kom överrens, utan utomstående faktorer som jag inte kommer gå in på.
Min kontaktperson och hans fru är lika härliga människor på andra sidan stan. Men nu har de åkt iväg på en europa-resa och kommer vara borta 2,5 månader. Så nu har tiden kommit då jag faktiskt har insett, att det idealiska utbytesåret inte sker för mig. Jag har fått en ny, temporär familj til min kontaktperson kommer tillbaka, ett ungt par som bor utanför Hamilton. 
Jag är inte missnöjd över situationen alls, då jag förstår och accepterar läget. Bara lite surt hur det blev som det blev.
 
Just nu har jag kommit hem från farmen, är hos Delia som jag ska bo tills lördag, då jag flyttar till min nya värdfamilj. 
 
Tanken bakom detta inlägg är att bli mer ärlig, ge hela situationen. Inte bara de glammiga, glansiga och glassiga stunderna. Trots denna situation älskar jag fortfarande varje dag här. :)
Simba sover i mitt knä. Det är livsglädje det. 


Början på något...

Detta inlägg är förinställt. Skrivet 2014.12.22 kl 22:52-isch. 
 

...fantastiskt?
Jag vet inte. Jag hoppas det. Jag hoppas att år 2015 kommer bli fantastiskt och minnesvärt, men helst av allt lärorikt. Att jag utvecklas, att världen utvecklas. Det behövs, på alla nivåer. 
Det är något speciellt med nyår. Inte just att alla firar, utan det känns som om de händer något. Allt får en nystart, moitt i det döda. Nyår är fint.
 
Om ett år ser allt annorlunda ut. Hur vet jag inte, bara att. Om jag tänker tillbaka på hur jag såg på saker för ett år sedan, känner jag mig stensäker på det. Det borde vara skrämmande, men det är det inte. Det känns fantastiskt.