Att kunna gå
Som vissa av er vet, bröt jag tre ben i fotleden för ca 6 veckor sedan. Tills nu har jag gått på kryckor och varit gipsad. Hela grejen var onödig och klumpig, jag hade inte behövt bryta fotleden. Men det var en påminnelse, om hur fantastiskt det är att kunna gå. Att ta sig dit man vill, göra det man vill, känna sig fri.
Smärtan var nog inte det jobbigaste för mig, trots att det gjorde väldigt ont. Utan det var just det, att inte kunna göra det jag ville. Jag har inte varit helt stillasittande i 6 veckor, men jag har ju klart varit begränsad.
Det jag har saknat mest är att kunna fotografera. Bara kunna gå ut, cykla någon stans, ha musik i öronen och bara fokusra på motivet.
Men så idag, blev jag fri igen. Fri från kryckor, krångliga duschar och trapp-hat.
Att jag bröt fotleden, fick opereras, etcetra kommer inte påverka mitt utbytesstudentår. Detta är jag också väldigt tacksam över.
Jag är även tacksam över den insikt, den perspektivförändring som detta har gett mig. Vilket helvete det är att åka en full spårvagn, och att ingen reser sig. Hur mycket längre varje meter är, hur jobbigt det är att resa sig från soffan för att sätta sig vid matbordet.
Men jag blir ändå påminnd, att jag har det bra. Jag bröt bara benet. Människor har det värre, både här och långt borta.
Idag har varit en bra dag för mig. Jag har återigen fått min frihet, som jag först saknade när den fattades
.